Färg finns med oss från början i livet och anses vara ett nedärvt biologiskt beteende. Redan det lilla spädbarnet börjar utveckla färgseendet och efter en vecka kan det lilla barnet se rött, orange, gult och grönt.
I fyra- till femårsåldern börjar de bli nyfikna på olika nyanser som lila, beige, brun och turkos. Om barn vistas i en miljö där det finns en balans av färger, stimuleras deras hjärnor.
Att små barn som ständigt är i utveckling söker sig till färg, är alltså ingen slump. Som ett naturligt led i barnens upptäckarlust väljer de alltså färg framför vitt.
Och om de lite äldre barnen får bestämma blir det gärna mycket av det färgglada. Barn är inte rädda för att göra misstag, de drar sig inte heller för att lekfullt experimentera och utforska.
Hur ska man då som vuxen låta barnen få fritt spelrum för sin lust till färg, men samtidigt hitta en balans för dem så att mängden av färgintryck blir lagom? För så är det. Balans i färgval gäller. För mycket säger ”kaos” till hjärnan.
Tipset är att se dig omkring i naturen där det finns en jämn bas av grönska, gröna skogar och marker, bruna berg och dalar – och hur sedan det lilla sticker ut i färg: blommor, bär, växter. Balansen är tydlig när det är en jämn bas, med de starkare färgerna som inslag.
Överför tankesättet när du ska stötta barnen när de ska färgsätta sina rum. Och en tumregel för att hitta balans: Välj upp till tre huvudkulörer, inte fler.
*Källa: ”Barns kreativitet och färgpreferenser”, Samuel West, psykolog och kreativitetsforskare på Institutionen för psykologi, Lunds universitet.