Byggnaden på Hellidsberget hör till traktens mest originella, för det är inte så mycket mer här som är byggt i morisk stil med lökkupol och stora hästskoformade fönster, allt fördelat på 480 kvadratmeter i två våningar.
Historien förtäljer att det var greve von Essen som lät uppföra stallet i anslutning till Hellidens slott efter att det gamla stallet i trä brunnit ner två gånger. Nu skulle här byggas i sten istället!
1901 stod det klart och hästarna flyttade in. Vem som var arkitekten tvistar de lärde om, men det mesta lutar mot att den ”skyldige” är arkitekten F A Wahlström som även ritat Tidaholms tingshus vilket i stilen påminner om stallet.
Stallet har genom åren genomgått olika faser i tillvaron. Under andra världskriget blev det beredskapslager för spannmål och på 60-talet var det lager för Bofors plast. På 70-talet ville SISU ha det som klubbstuga, men kommunen satte sig på tvären - det skulle bli för dyrt att bygga om. Riva var bättre - men istället blev ”ruinen” en lekstuga för traktens barn, tills det 1981 byggdes om till bostadshus.
– Det var alltså mer eller mindre en ruin som Erik Gyllensvaan köpte och rustade upp till dagens utseende. När han 1991 valde att flytta närmare sin fabrik köptes huset av Arne Sandelin som vi köpte av 2015, berättar Patrik.
Då hade denna mycket speciella bostad legat ute på Hemnet i flera år. Priset 6,5 miljoner var väl inte riktigt realistiskt, när normalvillorna i Tidaholm gick för dryga miljonen, Priset sänktes till 3,2 miljoner.
Patrik och Erika hade fattat tycke för varandra och bestämt sig för att med Erikas barn och Patriks yngsta son flytta ihop, så det behövdes utrymme.
– Vi hade visserligen var sitt hus då, men vi ville ha en gemensam nystart, berättar Erika.
Och stallet… Tja, de kunde ju alltid kolla in det och tacka nej. Men:
– Redan i entrén kände vi båda att Det här Vill Vi Ha!!!
Men Patrik, som har koll och gillar att bygga, insåg att det begärda priset var okej på 3,2 miljoner, men insåg också att det var en hel del att renovera. ”Vi är intresserade, men vill fundera lite först”.
När de väl bestämt sig var dock beskedet från mäklaren att det redan var sålt.
– Och det var ju snopet, men inget att göra åt.
Ett par veckor senare ringde mäklaren igen och undrade om de fortfarande var intresserade. Den andre köparen hade nämligen aldrig dykt upp. Nu blev det affär.
– Det har vi inte ångrat, för vi stortrivs här. Det är avskilt, men ändå nära till staden och utanför är det många i motionsspåren som stannar till och hälsar, så det är inte isolerat på något sätt, trots att det är mitt i naturen, säger Erika.
De hiskeliga elräkningarna för uppvärmning, typ 100 000 per år, har de nu tagit tag i och räknar med en halvering av tidigare kostnad.
– Det visade sig att bergvärmepumpen som installerats av tidigare ägaren var klart underdimensionerad och anpassad efter tillskottet från vedpannan som hade gått sönder och skrotats. Nu har vi en ny och större pump plus solceller på taket, så förhoppningen är att den här vintern blir mer hanterbar.
En annan oförutsedd kostnad är att huset sannolikt är målat med plastfärg, vilket får putsen att frysa och till viss del falla av. Det ska åtgärdas. Men att få in treglas i alla specialformade fönster lär däremot vara nästan omöjligt. Det skulle kräva ett väldigt djupt grepp i plånboken.
– Vintertid är det istället varma och sköna fårskinnstofflor som gäller!
Det har förstås också sin charm - och charm finns det hur mycket som helst i detta väldigt udda hus som förutom Patrik och Erika rymmer två av sönerna, tre katter och Cane Corso-vakthunden Sigge som trots sina modiga 60 kg ser liten ut i det stora huset.
Läs hela reportaget med många fler bilder i senaste numret av Gård & Villa >>
